Polynesiska danser på en luau-fest, förklarade

Ett ord, många öar

Polynesien är en subregion i Oceanien som består av mer än 1 000 öar utspridda över mellersta och södra Stilla havet. Dess folk delar språkliga relationer, kulturella sedvänjor och traditionella trosuppfattningar, men de delar inte en enda dans. Hawaii, Tahiti, Tonga, Nya Zeeland och Samoa ligger alla inom regionen. Var och en har sina egna danser, och föreställningen i Orlando namnger alla fem, även om ingen av de fem står för hela Polynesien. Den här guiden förklarar varje tradition utifrån dess egna förutsättningar, så att du kan skilja dem åt när de följer på varandra på scenen. Danserna på ditt datum är arrangörens val, och ingen guide kan utlova ett specifikt nummer.

Hula, från Hawaiʻi

Hula är en hawaiiansk dansform som uttrycker en sång, eller mele. Den utvecklades på Hawaiiöarna av de infödda hawaiianer som bosatte sig där, och dansaren gestaltar mele-textens ord i visuell form. De två huvudkategorierna är hula kahiko, den urgamla stilen som framfördes före mötet med västvärlden och ackompanjeras av sång och traditionella instrument, och hula ʻauana, som utvecklades under västerländskt inflytande och ackompanjeras av sång och instrument som gitarr, ʻukulele och kontrabas. Handrörelserna bär berättelsen: de kan visa ett träd som svajar i vinden eller en våg i havet. En hula kan dansas sittande, i noho-stil, eller stående, i luna-stil, och vissa danser använder båda.

ʻŌteʻa, från Tahiti

ʻŌteʻa är en traditionell dans från Tahiti där dansarna står i flera rader och utför figurer. Den är lätt att känna igen på sina snabba höftskakningar och gräskjolar, och den förväxlas ofta med hula, som i allmänhet är långsammare och sätter händer och berättande före höfterna. ʻŌteʻa är en av de få tahitiska mansdanser som fanns före den europeiska kontakten. Numera kan den dansas av män, av kvinnor eller av båda, och den ackompanjeras av instrument, särskilt trummor, utan sång. Gestalterna återger vardagliga sysslor: för män kan temana omfatta krigföring eller segling, medan de för kvinnor ligger närmare hemmet eller naturen, som att kamma håret eller en fjärils flykt. Trumman kan vara tōʻere, en trästock med en springa som slås med pinnar, eller pahu, den gamla tahitiska stående trumman.

Lakalaka, från Tonga

Lakalaka är en tongansk gruppdans där utövarna står till stor del stilla och enbart gör gester med armarna. Den anses vara Tongas nationaldans och ingår i det immateriella kulturarvet. Det är den ideala dansen för formella tillfällen som kungens födelsedag eller invigningen av en kyrka. Det är också en levande dans: när en fest närmar sig skriver en poet text för tillfället, musik väljs för stroferna ur en samling typiska melodier, och rörelserna koreograferas därefter. Kvinnornas steg är små och deras armrörelser flytande.

Haka, från Nya Zeeland

Haka är ceremoniella danser inom maorisk kultur, framförda i grupp med kraftfulla rörelser, stampande fötter och rytmiskt ropande ackompanjemang. De utförs traditionellt av både män och kvinnor vid en rad olika sociala tillfällen, såsom att välkomna förnäma gäster, uppmärksamma stora bedrifter eller markera en begravning. Haka förknippas i folkmun med förberedelser inför strid, men maoriska forskare avvisar uppfattningen att de vanligen är krigsdanser. En grupp som framför en haka kallas kapa haka.

Poi och eldpoi

Poi har sitt ursprung hos maorifolket på Nya Zeeland, där det fortfarande utövas i dag. På maori kan poi betyda både de fysiska föremål dansarna använder, koreografin i sig eller den tillhörande musiken, och poi framförs vanligen av kvinnor. Maori-poi finns i två former: korta, med snören lika långa som avståndet från fingertopparna till handleden, och långa, med snören lika långa som avståndet från fingertopparna till axeln. Som scenkonst innebär det att svänga tyngder i snören genom rytmiska och geometriska mönster. Poi har sedan dess fått anhängare i andra länder, och utrustningen kan framställas med olika effekter, såsom eld. Föreställningen i Orlando listar eldpoi bland sina inslag. Traditionellt tillverkades poi av harakeke, nyzeeländskt lin, och raupō.

Siva, sasa och klappdansen, från Samoa

Siva är den traditionella samoanska dansen, och dess kvinnliga form använder mjuka rörelser med händer och fötter i takt till musiken. Sasa är en gruppdans som framförs sittande till en trumrytm, och maulu'ulu är en gruppdans som endast framförs av kvinnor. Faʻataupati, på engelska kallad den samoanska klappdansen, framförs traditionellt av män, vanligen i grupp och utan musikackompanjemang. Föreställningen i Orlando presenteras av en samoansk familj från Nuʻuuli på Tutuila, så dessa traditioner står deras eget hem närmast.

Taualuga, Samoas avslutningsdans

Taualuga är en traditionell samoansk dans som anses vara höjdpunkten inom samoansk scenkonst och kulturens mittpunkt. Namnet syftar på det sista skedet när ett traditionellt hus byggs, då den översta takbjälken fästs, och signalerar därmed att en stor uppgift har fullbordats. Dansen är ofta den storslagna finalen på en kväll av underhållning. Traditionellt framförs den av en hövdings son eller dotter, och samoaner betraktar den som helig. Kvällen i Orlando avslutas i stället med eldkniven; taualuga beskrivs här eftersom den visar hur en samoansk kväll är avsedd att sluta. Den dansas också ofta som avslutningsnummer vid samoanska bröllopsfester.

Eldkniven, finalen

Den samoanska eldknivsdansen, som kallas siva afi på Samoa, är där kvällen i Orlando slutar. De första eldknivarna var machetes som bands med handdukar i varje ände, medan mitten av bladet lämnades bart. Handdukarna tänds och dansaren snurrar kniven genom akrobatiska konster. Dansen växte fram ur ailao, där en samoansk krigare visade sin skicklighet med en krigsklubba. Familjen bakom showen i Orlando kommer från Nuʻuuli på Tutuila, och arrangören beskriver danserna över öarna som en upptrappning mot eldknivsfinalen. Den separata guiden till eldknivsdansning tar upp var redskapet kommer ifrån.

Läs nästa: Eldknivsdans och dess samoanska rötter

Fyra saker att hålla utkik efter

Några ledtrådar hjälper dig att skilja traditionerna åt när de följer på varandra på scenen. Ingen av dem är en regel, eftersom arrangören lägger upp kvällen och danserna kan variera från show till show, men var och en är en egenskap som källorna särskilt lyfter fram för sin tradition. Ha dem i åtanke när showen rör sig från en ö till nästa, så bör skillnaderna bli lätta att höra och se.

• Händer: i hula bär händerna sångens ord.
• Höfter och trummor: den tahitiska ʻōteʻa är snabb och trumledd, utan sång.
• Stillhet: i den tonganska lakalaka rör fötterna sig knappt och armarna berättar.
• Röster: haka ropas rytmiskt, och den samoanska klappdansen behöver inget instrument.
• Låga: fire poi växer ur den maoriska konstarten poi, och eldkniven är ett samoanskt redskap.

En not om respekt, och vem detta inte är för

En middagsshow komprimerar levande traditioner till några minuter vardera, och arrangören bestämmer vad som visas. Det är inte en lektion, och den kan inte ersätta att se en dans i sitt eget sammanhang, som vid de formella tillfällen då en lakalaka dansas. Om du vill ha djupet i en enskild tradition, börja med källorna nedan. En sittande middagsshow kan bara rymma en flisa av varje tradition. Om du vill ha en sittande kväll med middag, musik och eld, är det vad showen är till för.